HMV och Tonkrafterna

 
HMV
   Tonkrafterna
      Källfabriker
      Affischerna 1967-1979
      Premium Publishing
      Min indexering
      Tack
   Nedladdning & Upphov (7)
   SR & SVT Tablåer & Musikprogram
   SR & SVT Texter i RiR o TV
   Möten
   Föreningar & Kulturpalats
   Vad Nytt

Äldre Klassiker (3)

I Blueskvarter (5)

Midnight Hour (9)

Opopoppa (5)

Jazz Bland Annat (1)

Göteborgsnatta (1)

Drömfabriken (2)

Festplatsen (4)

Straggel & Strul (3)

Tonkraft (77)

Gästspel (1)

Intervjuprogram (3)

Uppesittarkväll (1)

Musik och Teater (3)

Visa Stunder (1)

P2 Live (0)

P3 Live (47)

P4 Live (13)

Nyare Klassiker (3)

Hmv & Spelaren går (1)

Det Musikaliska Ansvaret (5)

Tankar vid slutet av dagen (18)

   

Tonkrafterna...

… för mig, likt tusentals andra under 60 - och 70-talen, kom att betyda oerhört mycket oavsett om det handlade om rock, pop, blues, jazz, soul, progg eller visor. Det var den tidens mångfald av artister och toner som i hög grad bidrog till ens överlevnad och fostran.

 

Min egentliga musikresa började någonstans i mitten på 60-talet och med en exakt placering nedanför scenen i Borgen Folkets Park, Norrköping och uppe på denna befann sig Slamcreepers och Hep Stars. Jag minns tydligt än idag mina första upplevelser. Låtarna, ljudet, rörelserna, gesterna, skriken och inte minst alla kramdjur som flög genom luften för att slutligen landa på scen.

 

Även om det fanns relativt gott om olika scener runt omkring blev det framför radion, den beiga fyrkantiga från Luxor Motala, som jag under allsköns kvällar och nätter, vardagar som helger lät fantasin flöda. Detta tack vare den musik som spelades, levande och direkt och som träffade mig högst ocensurerad. Det blev också genom den ständigt inkopplade bandspelaren som jag försökte bevara så många unika framträdanden som möjligt – i alla fall så många jag hann med och hade bandråd till - för att sedan spela upp dom igen och igen och igen, ensam för att bara njuta eller bland vänner för att diskutera solon, texter, basgångar och allt annat som fanns där.

 

Tonkrafterna

… kom alltså från radion. Jag tänker på programserier alltifrån Midnight Hour i slutet av 60-talet, som också blev min första radiodate, som sedermera övergick till klassiska Tonkraft hösten 72. Där fanns också Opopoppa, Jazz bland annat, Drömfabriken, Festplatsen, Ungdomsradion, Onsdagsbiten, Gästspel, Knuff med flera. 
 

Min största följeslagaren blev Tonkraft och det var inte många timmar jag missade. Däremot hände det då och då att jag stoppade bandaren och lät det hela bero, speciellt när det första viktiga spåret inte slog an den där speciella tonen, känslan eller vibrationen jag var ute efter. Tyvärr var jag ofta lite för snabb till beslut, definitivt inte alltid så musikmässigt genomtänkt, men å andra sidan fanns det alltid någon annan som bandade.

 

Lika viktigt som musiken var också snacket före sändning, mellan låtarna eller efter att programmet klingat ut. Det var bland dessa som viktiga ledtrådar, pusselbitar och uppfattningar förmedlades och ibland gav svar på mina funderingar. 

Även om andra vardagliga ting trängt sig på under resans gång har jag ändå försökt att bevara så mycket som möjligt. Inte minst för att när andan faller på att kunna rota runt bland banden och lyssna på gamla inspelningar som brukar vara en källa till kunskap när man skall försöka förklara för sina mer eller mindre vuxna barn att vissa saker faktiskt betydde en del förr i tiden. Dessutom, timmarna fyller helt klart sin funktion inom området för en så kallade minnesträningen.

Jag anser det vara viktigt (och på gränsen till tvingande) att dagens unga har intresse och möjlighet att i sitt lyssnande gå tillbaka steg för steg. Att sakta men säkert skapa sina egna klangbottnar, men nyfikenheten måste de ta stegvis. 

Jag vill sprida mina intryck. Jag vill försöka förmedla vad jag hörde eller tyckte att jag hörde, vad det betydde och hur jag upplevde tillvaron just då. 
 

Men allt kommer inte att vara gammalt utan resan pågår med nya spännande möten och upplevelser. Radion fortsätter att levandegöra musiken på ett högst påtagligt sätt. Kanske att programmen inte har lika fantasieggande namn som förr, men det är ju gott nog ändå. 


Ibland kopplar jag samman mina minnen med sinnliga och känslomässiga upplevelser där rösterna och talen blir ett slags avtryck. Vid början av min resa lovade jag att ignorera alla dom som suckade och sa att det där var för ointressant, för mossigt helt enkelt och inget att ta med sig i resväskan. Bara lugn, jag har träffat många som är ute på samma resa och dessutom verkar åka åt samma håll, lite olika klasser, vagnar och färdsätt bara. Jag och du måste kunna lyssna på olika musikstilar och toner, sätta in dom i sin rätta tidsepok och omvandla det vi hör till nutid.

Ord och texter är alltså mitt försök att hylla dom som under 60-talet och 70-talet gav av sin kraft för att sprida glädje och budskap. I flera fall fortsätter dom oförtrutet även idag. Jag vill också hylla den Svenska Radion som genom sina unika musiktimmar för evigt kommer vara en del av min musikaliska resa och utveckling. Sveriges Radios inspelningar, sändningar och tekniska kunnande har, enligt mig i alla fall, alltid varit av världsklass. Jag hävdar bäst i klassen.

Tyvärr kan jag inte fixa några minneskopior. Så enkelt är det! Jag har ingen rättighet att kopiera någon sändning men vill du ta kontakt, diskutera eller vidga innehållet så varmt välkommen (mailadressen nertill).

Dessa sidor innehåller heller inget nedladdningsbart material. De handlar inte om det utan sidorna är rent informativa.

This site is of descriptional information only. HMV does not sell, distribute, lease, trade or give away any recorded material.                                                                       

       


Varför blev det då mest 70-tal för mig? Tja, förutom åldern så blev jag nog mer samhällspolitiskt och musikalisk medveten lagom till dess inträde. I boken ”Cadillac Madness” av Carl Magnus Palm och Dan-Eric Landén finns en övergång mellan just 60- och 70-talet beskriven och som skulle ha kunnat varit min.

” … På den globala konsertarenan var söndagen den 31 augusti 1969 en händelserik dag. I USA kunde man till exempel se framträdanden med dåtida storheter som Led Zeppelin och Janis Joplin. I England var det Isle of Wight-festivalens sista dag. Där framträdde Bob Dylan inför betalande publik och för första gången sedan den mytomspunna motorcykelolyckan ett par år tidigare. Den konsert som inträffade i Kungsträdgården i Stockholm denna 1960-talets allra sista augustidag har kanske inte samma tyngd i de internationella rockhistorieböckerna, men i Sveriges huvudstad rönte den likafullt stor uppmärksamhet. För denna söndag utgjorde inte bara slutpunkten för den tremånadersperiod som vi traditionellt kallar sommar, det var också den dag då Hep Stars spelade tillsammans för sista gången.

I ett internationellt perspektiv hade den gångna sommaren varit fylld av händelser med tungt symbolvärde. Vissa av dem tycktes signalera att en ljusnande framtid väntade runt hörnet. Den 20 juli 1969 blev den amerikanske astronauten Neil Armstrong den förste människan som satte sin fot på månen. Armstrongs månpromenad utgjorde kulmen på den framstegstro som i så stor utsträckning hade präglat det senaste decenniet. Ingen kunde väl tro annat än att utvecklingen skulle fortsätta framåt i samma positiva andra. I augusti hölls Woodstockfestivalen som tycktes komma med ett parallellt budskap: med hjälp av rockmusik – och droger – kunde ungdomen förenas i en enda stor gemenskap och utgöra en massiv kärlekskraft. Bara man ville kunde man till och med få det att sluta regna.

Men samtidigt inträffade många andra händelser som istället utgjorde någon slags slutpunkt för det omvälvande 1960-talet, inte minst i USA. När decenniet var ungt hade Kennedyklanen symboliserat hoppet om att det fanns lösningar på världens problem, men deras era var över nu. Nixon hade makten. Vietnamkriget rasade som värst och USA, den nation som varit en sån förebild för större delen av västvärlden, framstod i mångas ögon som en imperalistisk förtryckarstat.
Inom underhållningsbranschen hade stämningen också förändrats. Den 9 augusti mördade Charles Manson och hans ”familj” skådespelerskan Sharon Tate och flera av hennes bekanta. För många inom film- och musikvärlden i Kalifornien blev denna händelse slutet på den öppna, välkomnande inställning som hade växt sig allt starkare under de senaste åren. Bara några månader senare, i december, hade Rolling Stones sin ökända konsert i Altamont… Mansonmorden och tragedin i Altamont var hippiedrömmens svarta baksida: under ytan av frihet, gränslös kärlek och respekt människor emellan, dolde sig brutalitet, våld och död.

Det 1960-tal som ofta verkade så sorglöst och hoppfullt, även när molnen var som mörkast, var på väg att ta slut. Självklart påverkades även popvärlden av det förändrade klimatet och en övergripande uppbrottsstämning hade börjat sprida sig. Bara någon vecka innan Hep Stars höll sin allra sista konsert avslutade 1960-talets största popikoner The Beatles arbetet med sin sista LP, Abbey Road, för att sedan gå skilda vägar. Swinging London, den etikett som hade använts för att beteckna Englands status som ledande inom västerländsk kultur de senaste åren, var nu ett minne blott.

I Sverige hade den svenska popbandsvågen börjat ebba ut redan under 1968 – det var inte bara Hep Stars som drabbades av inre slitningar och affärsproblem. De forna storheterna lade nu ner sin verksamhet en efter en… 

Till och med Bildjournalen, den tidning som hade varit en så stor del av hur 1960-talet speglades och uppfattades av det uppväxande släktet – och som hade levt i växelverkan med framför allt de svenska popartisterna – fick lägga ner verksamheten innan 1969 hade nått sitt slut....”

Tack till Carl Magnus Palm och jag rekommenderar varmt en fortsatt läsning om 60- och 70-talen,  kopplade till historien om Hep Stars. Allt i boken ”Cadillac Madness” (Premium Publishing - Premium Förlag).

HMV 2009-10-04
 


 
 
© copyright 2017 | HMV ,     |   | hmv.tonkraft@telia.com