HMV och Tonkrafterna

 
HMV

Äldre Klassiker (3)

I Blueskvarter (5)

Midnight Hour (9)

Opopoppa (5)
   Opopoppa på skiva
   1970 (2)
   1971 (1)
   1972 (1)
   1973 (1)

Jazz Bland Annat (1)

Göteborgsnatta (1)

Drömfabriken (2)

Festplatsen (4)

Straggel & Strul (3)

Tonkraft (77)

Gästspel (1)

Intervjuprogram (3)

Uppesittarkväll (1)

Musik och Teater (3)

Visa Stunder (1)

P2 Live (0)

P3 Live (47)

P4 Live (13)

Nyare Klassiker (3)

Hmv & Spelaren går (1)

Det Musikaliska Ansvaret (5)

Tankar vid slutet av dagen (18)

   

Opopoppa

     

Yes! Det här sommarprogrammet, Opopoppa från Sollidenscenen på Skansen, kunde jag verkligen inte värja mig från. Det fanns där på vardagarna och var en ungdomslockelse som flirtade med mig både från Radio och TV. Det innehöll alltifrån tävlingarnas tävling till allsång på Skansen fast i en annorlunda tappning. Det var mycket pop och lite progg, det var mer rock än blues, det var show och det var definitivt schlager, till och med lite stand up blandad med musik. Där fanns minst en självklar entertainer, tillika programledare, och vem dök också upp den 21 augusti 1973 om inte Zappa själv i egen hög person.

 

Det var mycket start och stopp på bandspelaren, pausknappen var min osviklige tekniska vän, då det gällde att endast få med bara det bästa och det jag trodde var det enda vettiga. Ack så fel det blev stundtals, men hur skulle jag ha kunnat vetat då vad jag egentligen ville göra typ hundra år senare. Fast på något sätt borde jag i alla fall ha begripit att the times they are a changin´.

 

I Röster i Radio och TV, det nummer som kan dateras till den 23 mars 1970, beskrev Lars Magnus Janson under rubriken ”Apropå ungdomsredaktionen” ganska bra vad Opopoppa hade handlade om men också vad som var tänkt inför kommande säsong, vilken också skulle visa sig bli ett slags riktmärke för de efterföljande åren.

 

”Sommarens stora satsning från Ungdomsredaktionen blir dock som vanligt Opopoppa… Det är nu femte året som vi gör Opopoppa, fast i år blir det ett något annat program. Sveriges Radios popbandstävling, som egentligen är grundidén med programmet, kommer inte att utlysas det här året…

För några år sedan fanns det tusentals popgrupper i Sverige. I varje kvarter fanns det en lokal popgrupp. De flesta fick aldrig en chans att vara med och konkurrera med de etablerade grupperna. Kände man inte de rätta människorna förblev man en kvartersgrupp till dess mossan började växa på gitarrerna...

Tävlingen blev en succé. Cirka 500 orkestrar anmälde sig varje år (hmv: 1966 hade 580 band och orkestrar anmält sig men 1968 hade det minskat till 375). En jury lyssnade och gallrade och tog till slut ut ett 30-tal grupper som sedan fick vara med och slåss om titeln Sveriges bästa popgrupp.

I år är situationen något förändrad. De flesta popgrupperna har packat ihop sina instrument. Engagemangen är borta, ingen har längre möjlighet att försörja sig som popmusiker här i landet. En ny popbandstävling skulle därför kännas fel, tycker vi på Ungdomsredaktionen. Vi vet att en rad nya band skulle uppstå för att ganska snart bara falla sönder igen. Inte ens segraren i hela tävlingen skulle ha en chans att slå sig fram på den popfattiga svenska scenen. I STÄLLET har vi bestämt oss för att använda pengarna till att importera bra utländska storstjärnor. Men för den skull skall vi inte glömma de popband som fortfarande finns kvar här. Vi har redan gjort en lång lista på svenska grupper som skall engageras till sommarens program.

För övrigt kommer Opopoppa att se ut som den gjorde under föregående år. Lasse Samuelssons Dynamite Brass bland husband och programledare blir… nej, det får bli en hemlighet ett tag till.”

Men klart att han visste värdskapet, det val som vi andra ännu inte hade någon aning utan fick lov att vänta ytterligare några månader på innan täcket föll: Clabbe! – eller mer korrekt Claes af Geijerstam. Start i etern den 16 juni.


Det är allt lite kul att Janssons artikel och profetia publicerades bara några månader före att den kultförklarade första Gärdesfesten i Stockholm avhölls, den mellan 12 och 14 juni 1970. Jag undrar om hans något hårda omdömen och slutsatser skulle ha varit desamma om publiceringen skett ett halvår senare. Nu var det förvisso populärmusik i kombination med någon slags tävling, och lite andra musikaliska engagemang, han mörkersiade om och inte om progg i dess olika alternativ. Att alla kvartersband skulle ha försvunnit, i takt med mossväxter på gitarrerna, är jag inte alls lika övertygad var en korrekt uppfattning, inte ens då. Jag tror bara många hämtade andan inför nya möjligheter. En ny musikalisk utveckling kanske?

  

Om jag ska vara uppriktig med min musikradiohistoriska hågkomst så går det inte att ta sig förbi ”Clabbe”. Jag är övertygad om att han, med avstamp inom sin genre, betytt lika mycket för den svenska musik- och programutvecklingen inom Radio och TV som andra välkända producenter och entertainers. I rollen som kompositör och estradör finns naturligtvis mycket att förtälja, men det jag fastnade för och fascinerades av var på vilket sätt han i rasande fart kunde använda det svenska språket för att målande beskriva olika scener och situationer, för mig som lyssnade framför radion. Den färdigheten var viktig eftersom jag oftast inte kunde se det som hände på scen. När jag idag har tid och möjlighet att lyssna på gamla Opopoppa-program förstår jag än bättre hur skickligt och välartikulerat det egentligen var, även det som jag ibland ansåg vara rent ”tjöt”. Han skulle definitivt platsa på en genom tiderna sammanställd tio-bästa lista för improvisatörer och det är inte heller helt osannolikt att han också skulle hamna på den övre halvan.

 

Men han var inte oomtvistad. Det fanns helt enkelt två läger; för eller emot. Mer komplicerat än så var det inte.

 

Och det är klart att om man bara läste en liten del av den beskrivning som exempelvis signaturen Fabian gjorde av Claes af Geijestam i Röster i Radio och TV juni 1971, och inför andra programledarsäsongen, ”… Alexandrastammis, partajstjärna och hålligångare, men inte helt befriad från djupare intellektuella böjelser...” så var det kanske inte så svårt att förstå den enkla lägerdelningen.

 

Apropå det där med importerade artister så lär det ha varit så att programmets producent Rune Hallberg lusläste engelsk branschpress (Melody Maker eller..?) i syfte att försöka finna fynd att presentera men att innan exporten kunde genomföras så skulle den godkännas av den då Londonplacerade radiomannen Klas Burling. Hur det egentligen förhöll sig med detta finns det säkert andra källor som bättre kan berätta.

 

En sak är i alla fall säker och det är att Klas Burling i London våren 70 intervjuade en musiker vid namn Johnny Gustafsson i gruppen Quatermass, en intervju som också sändes i radion med anledning av att gruppen gjort sin första LP. Skivinspelningen hade bland annat producerats av en svensk vid namn Anders Henriksson och det är väl inte någon idé att förvånas över att just Quatermass kom att spela i Opopoppa några månader senare. Tillfällighet? Nä nä nä nä…

 

Hur det nu än var med rekryteringen av artister så kom det med åren att presenteras en salig blandning av långväga som närväga gäster. En del är idag glömda, en del kultförklarade, en del har gått ur tiden medans en del fortfarande är aktuella och i högsta grad välmående. Dit kom grupper som Manfred Mann, Love Affair, The Flirtations, Daddy Longlegs, November, Contact och Skäggmanslaget och artister som Frank Zappa, Jerry Williams,  Björn Skifts, Mikael Ramel, Pugh Rogefeldt, Peps Persson, Svenne och Lotta, Tommy Körberg, Charlie Norman, Kisa Magnusson och hur många fler som helst till.

 

Har jag glömt att skriva att Liseberg också fick vara med på ett hörn, men det bara under en säsong, nämligen 1969. Huvudstadsordningen återställdes säsongen efter.

 
 
© copyright 2017 | HMV ,     |   | hmv.tonkraft@telia.com